Om serieälskarens tjat och påstådda underläge

Serier är konst. Serier kan vara god konst. Serier är en konstform som vilken annan som helst. Serier är kultur. Serier kan vara fin kultur. Serier är på allvar. Serier behöver inte vara lättsam underhållning för stunden. Serier är inte bara för till barn. Serier är inte bara roliga gubbar. Serier är inte bara talande ankor och möss med stora öron. Serier är inte bara hjältar i trikåer. Serier kan vara lika omvälvande som de största romanerna, de bästa filmerna, de mest hyllade dramerna. Man kan göra precis vad som helst med serier. För serier är konst. Swisch! Pow!

Vi vet ju det där. Vi vet, vi som är galna i serier. Vi som vill bedöma dem seriöst (no pun intended, för serier är som bekant ingenting man skämtar om). Vi vet att seriemediet är fantastiskt och vi har vetat det i evigheter.

Så varför måste vi tjata om det så?

Kategorin ”serieälskare” är en heterogen grupp. Bland oss finns de som gärna framhåller att ”Kalle Anka” eller ”Snobben” eller ”X-Men” eller ”Dragon Ball” går att jämföra med de sköna konsterna. I ett annat hörn står de som vill distansera sig från masskultur och hellre påpekar hur serieskapare som Debbie Drechsler eller David B eller Chris Ware eller Yoshihiro Tatsumi rör sig på en helt annan nivå och berör oss som riktig konst ska. Någonstans mittemellan står folk som jag själv som uppskattar både lättsamt och djuplodande med samma villkorslösa kärlek, bara det träffar rätt någonstans i mitt serienördiga hjärta.

Det vi har gemensamt är att vi måste banka in våra åsikter i dem som ännu inte har fattat. Vid de få tillfällen då serier recenseras seriöst i dagspressen inleds artikeln ofta med en brasklapp om att det här minsann handlar om kultur och ingen simpel underhållning. Då Seriefrämjandet raggar medlemmar måste det alltid finnas en passus i deras broschyr om seriemediets potential. Och åtskilliga är de serieskapare som har rapporterat om hur de gång på gång och med stigande irritation varit tvungna att förklara att de inte tecknar återkommande figurer och att de minsann inte vill förknippas med ”Knasen” och ”91:an”.

Kanske känner du inte igen dig själv i den här bilden, men jag är säker på att du åtminstone känner igen någon seriefantast i din närhet. Mig, till exempel. Även jag finner mig ofta dra alla de välkända argumenten inför skeptiska besökare på Serieteket: ”Serier är konst, anfäkta och anamma!”

Naturligtvis är det inte många som tror oss. Om budbäraren är allt för påstridig, alltför entusiastisk, alltför desperat, blir folk misstänksamma. Vem litar på den begagnade bilförsäljaren med den lenaste av tungor? Vem tror idag på George W. Bush och hans patriotiskt darrande stämma? En skeptiker som aldrig har blivit berörd av en serie blir inte mindre skeptisk för att han matas med propagandan att det finns serier som är minst lika seriösa och djupa som Andrej Tarkovskij eller Stig Larsson eller åtminstone Steven Spielberg. På något sätt blir det serieälskarens motsvarighet till att kamma håret över flinten; man ökar misstänksamheten, påskiner att det finns någonting osunt att dölja under alla vackra ord. Vi anser oss ofta slå från ett underläge, men hjälper vi inte själva till att skapa detta underläge?

Faktum är att seriemediet – globalt sett – idag är mer varierat än någonsin. Nästan allt det vi alltid har vetat att serierna kan vara finns nu även i verkligheten, inte bara i potentialen. Faktum är också att serier får mer seriös uppmärksamhet än tidigare. De avhandlas på kultursidorna, visserligen inte så ofta som de förtjänar, men oftare än vad som tidigare har gällt. De har fått egna vuxenhyllor på många bibliotek, vilket gör att ”Maus” sällan längre står sida vid sida med Alfons Åberg. Visst, serieutgivningen i Sverige är fortfarande enormt bristfällig. Visst, det är fortfarande alldeles för vanligt med reportrar som saluför Mats Jonsson med superhjältesmockor eller bibliotekarier som plockar fram ”Lilla fruntimmersboken” om man ber om en vuxenserie. Alla har inte förstått serierna än. Vissa vinner man aldrig över. Men det är inte konstigt. Vad som är konstigt är att vi tror att vi kan frälsa dem med metoder lånade av Jehovas Vittnen.

En försiktig fundering: Kanske gör vi större nytta genom att behandla seriemediet som vilken konstart som helst istället för att kräva att det ska behandlas som vilken konstart som helst? Givetvis ska vi fortsätta att diskutera, rekommendera och hylla våra älskade serier. Men kanske, kanske, är det så att vi inte behöver försvara dem längre.

Kanske är bra serier så bra att de kan försvara sig själva.

Ola Hellsten

Ola är manusförfattare och nyutexaminerad bibliotekarie och arbetar som biblioteksassistent på Serieteket

Maila artikel

Publicerad: 4 September 2007, 12:10