Tintin vs Spirou

Tintin är inte den ende rödtofsade seriehjälten från Belgien. En mångårig konkurrent är Spirou (eller Spirre som han kallades när han på 50-talet gjorde svensk debut i Rekord-magasinet). Spirou skapades 1938 av Robert Velter (signaturen Rob-Vel). Figuren var ett rent beställningsjobb av förlaget Dupuis till en nystartad serietidning med samma namn. Detta värdskap förklarar även Spirous främsta kännetecken, den röda piccolo-uniformen. Följeslagare från start var den tama ekorren Spip, en figur som mycket väl kan jämföras med Milou. Båda ingriper ofta i handlingen och båda kommer med kommentarer som endast läsarna kan ta del av (även om båda djuren inledningsvis faktiskt kunde samtala med sina människovänner).

Logotypen till det första numret av Le journal de Spirou

Under kriget fick Rob-Vel av olika orsaker problem att leverera serie-sidorna med Spirou och gradvis övertogs serien av Joseph ”Jijé” Gillain. Med Jijé började Spirou förvandlas till en äventyrare av Tintins snitt och ett viktigt steg var när figuren Nicke (i original kallad Fantasio) introducerades. Nicke var ursprungligen en smått galen uppfinnare i stil med den tidige professor Kalkyl och man kan mycket väl jämföra hans uppfinningar i ett album som “Spirou och arvingarna” med Kalkyls framtoning i sitt första framträdande i “Rackham den rödes skatt”.

Ganska snart blir Nicke dock Spirous närmaste vän och kompanjon. Faktiskt är de båda ett mycket mer homogent par än Tintin och Haddock, såväl åldersmässigt som intresse- och temperamentsmässigt. Tintin och Haddock är ju snarare varandras motpoler. Kanske är det denna diametralt annorlunda dynamik mellan huvudfigurerna som ger de båda serierna dess särarter?

1946, samma år som serietidningen Tintin startade, övertogs Spirou-serien av den unge André Franquin. Att Franquin hade Tintin som favorit är ingen hemlighet och det är därför inte konstigt att han fullbordade Jijés omvandling av Rob-Vels hotellpiccolo till en fullvärdig konkurrent till Tintin. De båda serietidningarna Spirou och Tintin och dess titelfigurer kom sedan länge att konkurrera med varandra. Både Franquin och Hergé var för övrigt födda i Bryssel-förorten Etterbeek, även om det skilde en knapp generation mellan dem – Hergé var född 1907 och Franquin 1924.

De båda seriernas respektive gyllene period inträffade under en relativt kort tid. De mest klassiska Tintin-äventyren kom till åren 1942-59 då Hergé producerade “Enhörningens hemlighet”, “Rackham den rödes skatt”, “De sju kristallkulorna”, “Solens tempel”, “Det svarta guldet”, båda delarna av “Månen tur och retur”, “Det hemliga vapnet”, “Koks i lasten” och “Tintin i Tibet”. Under samma period blev alla de tidigare albumen dessutom färglagda eller (vad gäller “Tintin i Amerika”, “Tintin i Kongo”, “Blå Lotus”, “Kung Ottokars spira” och “Faraos cigarrer”) helt eller delvis omtecknade.

Detta kan jämföras med Franquin som åren 1950-64 gjorde “Trollkarlen i Champignac”, “Spirou och arvingarna”, “Marsupilami blir kidnappad”, “Noshörningens horn”, “Diktatorn och champinjonen”, “Det falska ansiktet”, “Vrakmysteriet”, “Tystnadens pirater”, “Gorillan och guldgruvan”, “Familjen Marsupilami”, “Besökaren från urtiden”, “Buddhas fånge”, den i Sverige outgivna “Tembo Tabou”, “Undervattensmysteriet”, “Z som i Zafir”, “Skuggan av Z” samt “Högt spel i Bretzelburg”. Det är en smått ofattbar produktivitet på båda håll, såväl kvantitativt som kvalitativt.

Det första intrycket kan vara att Spirou står för fantasi (jmf Fantasio) medan Tintin står för realism, men om man skrapar på ytorna blir bilden mycket mer mångsidig. Visst, det var Franquin som i “Spirou och arvingarna” introducerade den märkliga Marsupilamin – ett leopardfläckigt, apliknande djur med en lång svans som kan användas till det mesta – och som i “Besökaren från urtiden” uppväckte en urtidsödla från Antarktis men det var Hergé som lät sina hjältar resa till månen, fick tibetanska munkar att sväva samt vävde historier kring telepati, indiansk voodoo och oidentifierade flygande föremål.

Genom att vara kusin till Nicke ger den återkommande boven Ricke en extra mörk sida till Spirou-serien. Tintin-serien saknar en tydlig parallell även om man i sammanhanget kan påminna sig att Hergé ursprungligen baserade Tintins utseende på sin yngre bror Paul Rémi. Den vuxne Paul stod flera år senare som förebild för överste Sponsz/Esponja i “Det hemliga vapnet” och “Tintin hos gerillan”. Förvisso ingen riktig motsvarighet till yin och yang-paret Nicke och Ricke men nog är det uppseendeväckande att Hergé låtit lillbrorsan inspirera både till sin hjälte och till en av seriens skummisar.

Framsidan till en Franquin-samling där L’héritage

Haddock har ju begåvats med ett intressant familjeträd i och med riddaren de Hadoque i “Enhörningens hemlighet” men på den fronten har även Nicke (i “Spirou och arvingarna”) och Spirou själv (i tidiga Franquin-berättelsen “L’héritage”) försetts med spännande släktingar. “L’héritage” är outgiven i Sverige men ingår i danska albumet “Pygmaerne”. Ett arv efter en onkel leder till Spirous första afrikanska äventyr i Franquins regi och här finns flera antydningar att onkeln var minst lika äventyrlig som Spirou kom att bli. Onkeln omgav sig av färgstarka kollegor som “tjänaren” Gaspard (på danska Kasper), den i Afrika boende upptäcksresanden Wellwell (med sin belevade gorillabetjänt) samt en inte helt politiskt korrekt framställd afrikansk medicinman. Klart är också att de alla – utom Wellwell och gorillan – med tiden drabbades av olika grader av alkoholism (jmf Haddock i sina tidiga uppträdanden).

Spirous och Tintins äventyr kan ofta ha snarlika utgångspunkter och lokaliseringar men det är påfallande hur de respektive äventyren alltid utvecklar sig åt olika håll. “Tintin i Amerika” och “De svarta hattarna” ligger nära varandra i skildringarna av nåt slags låtsas-USA – “Vilda västern enligt Hollywood” – men har ändå helt olika upplägg. En stark sida hos Hergé var trovärdiga fantasiländer, framförallt Syldavien och San Theodoros, men Franquin ligger inte långt efter. Visserligen gjordes bara ett besök i det centraleuropeiska landet Bretzelburg (i “Högt spel i Bretzelburg”) men man fick desto fler geografiska och historiska inblickar i sydamerikanska Palombia, motsvarigheten till San Theodoros. Både “Enhörningens hemlighet” och “Spirou och arvingarna” handlar om ett mystiskt arv men det är också den enda likheten. Den palombianska delen av sistnämnda äventyr har vissa beröringspunkter med de santheodorianska sekvenserna i “Det sönderslagna örat” (med undantag av frånvaron av marsipulamier i San Theodoros). Spirou och Nicke återvände till Palombia i “Diktatorn och champinjonen” medan Tintin medverkade till en motsvarande statskupp i “Tintin hos gerillan”.

“Trollkarlen i Champignac” innebar premiären för den underfundige vetenskapsmannen greve de Champignac, en utpräglad motsvarighet till professor Kalkyl, och grevens slott blir förstås en parallell till Moulinsart. Miniubåtar och undervattenssekvenser förekommer såväl hos Tintin (i “Rackham den rödes skatt” och “Tintin och hajsjön”) som hos Spirou (i “Vrakmysteriet” och “Undervattensmysteriet”) även om man nog måste medge att grundhistorierna faktiskt är mer realistiska hos Spirou än hos Tintin. Vem skulle exempelvis gissa att det var Kalkyl och inte de Champignac som utformade sin miniubåt som en haj?

Skildringen av Afrika och afrikaner är en akilleshäl både hos Franquin och Hergé och förmodligen är det Belgiens koloniala övertramp i Kongo med efterföljande kollektiva förnekelse som spökar. Såväl “Noshörningens horn” som “Gorillan och guldgruvan” har tvivelaktiga partier medan de svenska utgivarna valt att helt förbigå “Pygmaerne” och “Tembo Tabou”. Å andra sidan är inte heller “Tintin i Kongo” något föredöme vad gäller Afrika-skildringar.

Bovgalleriet känns möjligen mer utvecklat hos Hergé men han har å andra sidan ingen Zafir (i original kallad Zorglub). Denne är en högteknologisk, ond vetenskapsman av den typ som förekommer i James Bond-filmerna och som strävar efter världsherravälde. Det närmaste i Tintins värld torde vara framställningen av Rastapopoulos i den ‘apokryfa’ “Tintin och hajsjön”. Även Kalkyls kopieringsmaskin i samma äventyr är nånting som man snarare kunde vänta sig av de Champignac och vetskapen att Hajsjöns manusförfattare Michel Greg ofta samarbetade med Franquin väcker tanken att historien kanske skulle fungera bättre som ett Spirou-äventyr. Byt ut Tintin och Haddock mot Spirou och Nicke, Rastapopolous mot Zafir, Kalkyl mot greve Champignac, flytta handlingen till en sjunken stad i en mystisk sjö i Bretzelburg och alla pusselbitar ser ut att passa. Även Champignac uppfann ju en miniubåt, Marsupilami är en amfibie lämpad att hjälpa Spirou ur undervattenstunneln osv. Och i “Undervattensmysteriet” finns till och med en undervattensanläggning som påminner om den som Rastapopoulos låtit bygga i “Tintin och hajsjön”.

Minnesvärt är Hergés påhittade språk syldaviskan men där kan Franquin kontra med sin zafiriska, det språk som Zafir försöker introducera. Även vad gäller ursprunget för dessa språk finns vissa beröringspunkter. Zafiriskan är vanlig “baklängelska” medan den mer sofistikerade syldaviskan baseras på den flamländska dialekten marols. Det är en händelse som ser ut som en tanke att de vallonska serieskaparna Hergé och Franquin introducerade varsin variant av rotvälska – ‘välsk’ och ‘vallonsk’ var ju en gång synonymer. I sammanhanget kan man även erinra om den engelska termen för obegripliga språk, det lika passande uttrycket ‘double-dutch’.

I slutet av 50-talet korsades nästan Spirous och Tintins vägar. I samband med en kontraktstvist med Dupuis (som dock blev kortvarig) skrev Franquin femårskontrakt med seriemagasinet Tintins utgivare Lombard. Följden blev att han åren 1955-59 jobbade åt båda de konkurrerande tidningarna. För Tintin skapade han Modeste et Pompon, på svenska Mickes äventyr (eller Fumle som serien hette i 60-talstidningen Banggg). 1959-60 begav sig både Spirou och Tintin till Asien och det är fascinerande att se hur olika varandra “Buddhas fånge” och “Tintin i Tibet” är. Hergé utformar sistnämnda opus till ett korståg för att besegra sina inre demoner, personifierad av Yetin (som är ännu ett övernaturligt inslag i den till synes klara linjen). Spirous upplevelser är i stället en kalla kriget-deckare mer i stil med “Det hemliga vapnet”. I Champignacs slottsträdgård smyger ryska spioner omkring (att jämföra med bordurerna utanför Moulinsart) och dessutom förekommer två brittiska detektiver, Douglas och Harvey, som tycks vara en direkt hyllning till Dupont och Dupond.

“Högt spel i Bretzelburg” har drag gemensamma med “Kung Ottokars spira”, från historien om ett centraleuropeiskt kuppförsök till sceneriet med borgar, fästningar och färgsprakande paraduniformer, men även i detta fall handlar det om två distinkt olika berättelser. Hergé fick flera gånger under karriären avbryta sitt tecknande på grund av ohälsa (främst depressioner), exempelvis under arbetet med “De sju kristallkulorna” och “Månen tur och retur”. Detsamma hände när Franquin jobbade med “…Bretzelburg”. Episoden började publiceras 1961 i tidningen Spirou men fick avbrytas i närmare två år på grund av sjukdom. Efter detta äventyr gick luften definitivt ur Franquin. Under resten av 60-talet gjorde han de korta “Bravo les Brothers” och “Raffel med Zafir”. Detta kan jämföras med Hergés avstannande produktion efter “Tintin i Tibet” där det fram till 1976 endast tillkom tre nya äventyr – “Castafiores juveler”, “Plan 714 till Sydney” och “Tintin hos gerillan”.

Visserligen ägnade Hergé en del av 60-talet åt Tintin-filmerna plus att ytterligare två äldre episoder blev omtecknade och/eller omredigerade (“Den svarta ön” och “Det svarta guldet”) men det är ändå så att de avslutande historierna hos såväl Tintin som Spirou till stor del är anti-äventyr där hjältar och bovar förminskas och demonteras. “Bravo les Brothers” är i allt väsentligt en historia som faktiskt fokuserar mest på Franquins egna skapelse Gaston, medan såväl “Raffel med Zafir” som “Castafiores juveler” utspelas uteslutande i trakterna kring respektive slott. Den tidigare så briljante Zafir är degraderad till en jättebaby i barnvagn, vilket kan jämföras med Rastapopoulos utspökad till cowboy i “Plan 714 till Sydney” eller att Alcazar fick göra revolution i pajaskostym i “Tintin hos gerillan”.

Franquins storhet bevisas av att ingen av hans många efterträdare på Spirou har förmått föra arvet vidare. Tintin råkade aldrig ut för samma sak och om man dömer efter den glimt vi har av hur det skulle kunna ha blivit – den tidigare omnämnda “Tintin och hajsjön” – ska man nog vara tacksam över det.

Mikael Uhlin

Artikeln har tidigare publicerats hos Generation Tintin >>

Bilderna: Tintin är © Hergé / Moulinsart och Spirou är © Dupuis.

Maila artikel

Publicerad: 13 December 2007, 08:45