Nu börjar Smakfascisten rulla på Komika Magasin

Skivförsäljningen sjunker för varje år, och de skivbutiker som idag finns kvar ser sig om för att hitta kringprodukter som kan dra in en sidoinkomst. Robert i Nickan Jonassons serie »Smakfascisten« börjar sälja pornografi för att gå runt. Allt för musiken.

Serien med smakfascisten Robert gick en kort period i Metro i samband med gratistidningens serietävling 2006. Nickan deltog i tävlingen i ett desperat försök att få in lite pengar.
– Det naturliga hade väl kanske varit att spela på Lotto. Då hade jag haft större chans att vinna något. Folk vill ju ha skit, säger Nickan.

– I dagens samhälle tvingas människor att prostituera sig. Man “måste gilla läget”. Men Robert gillar inte läget. Han är bitter. Han är en borgerlig ungkarlsbracka utan pengar som tvingas utstå det förnedrande svenssonlivet i förorten. Han hatar det.

– Han har ju helt klart konservativa drag, men inte på samma sätt som Kapten Stofil. Snarare finns det ett slags förakt hos Robert över hur samhället slutat utvecklas. Det är väl inget som framgår tydligt i serien. Men helt klart har serien en underton av politisk satir. Väldigt subtilt tycker jag själv. Och jag blev väldigt förvånad när Ernie-redaktören tyckte att mina serier var »för politiska«. Det finns ju knappast några provocerande åsikter i serien.

– Jag tycker man kan göra en liknelse med hur samhället gjorde halt när kapitalismen visade sitt fula tryne, och hur den progressiva musiken kom till halt när punken visade sitt tryne. Jämförelsen är ju på ett sätt absurd, eftersom både punk och progressivt tillsammans är grejen. Jag tänker på Uppsala-bandet Rävjunk. De gjorde det. Kombinerade de båda. Men jämförelsen tycker jag är relevant på det sätt att den progressiva musiken i flera år blev något man skrattade åt. De flesta proggare skämdes. Tvingades skämmas. Tanken var ju att – om det nu fanns en medveten strategi – att punken skulle tillföra energi och det enkla till musiken igen. Men, istället blev musiken styrt av media tillbaka till ruta ett.

– På 80-talet när jag var ung. Då var man tvungen att välja mellan att vara hårdrockare och syntare. Jag var inget av de där. Jag var egentligen rätt ointresserad av musik. Jag lyssnade på Bob Marley, Eagles och Frankie Goes to Hollywood. Jag trodde jag skulle lyssna på reggae tills jag dog. Men så hotades jag helt plötsligt med stryk om jag inte valde något – så i ett pressat läge blev jag hårdrockare. Utåt.

– Musik är för komplext för att dela in i genrer. Eller rättare sagt: jag har svårt att förstå människor som bara håller sig till en genre. Jag är allt annat än monogam när det gäller musik. Jag vill knulla med så många som möjligt.

Läs serien här >>
Prenumerera på seriens rss-flöde