Kattens husse, Joann Sfar

Under nittiotalet dök en ny generation franska serieskapare upp, en generation som inspirerats bland annat av de amerikanska alternativserierna och tillfört ett självbiografiskt perspektiv till seriekonsten. En generation som tröttnat på det klassiska fransk-belgiska albumformatets begränsningar och valde att gå sina egna vägar. Bland dessa finns serieskapare som Lewis Trondheim, Yvan Alagbé, Marjane Satrapi, David B och Joann Sfar.

Joann Sfar är en av de starkaste berättarna i denna generation. En mycket produktiv serieskapare som hoppar från genre till genre och har ett stort antal serier på gång samtidigt. På svenska är han representerad med serien Donjon på Komika förlag, som han skapat ihop med Lewis Trondheim, och nu kommer snart ”Rabbinens katt ” (fr. Le chat du Rabbin), albumserien som var Joann Sfars stora internationella genombrott, på svenska. Joann Sfar var dock en väletablerad serieskapare i Frankrike innan han skapade ”Rabbinens katt”.

Joann Sfar föddes 1971, i Nice i Frankrike, av judiska föräldrar. Hans mor dog när han var väldigt ung och fadern var en hårt arbetande advokat, och han växte upp mestadels hos sina mor- och farföräldrar. Detta är något som givetvis har präglat en stor del av Sfars skapande.

Hans farmor var en mycket bra berättare och många av historierna som skulle ligga till grund för ”Rabbinens katt” kom från henne. Tecknade serier var ett medium som han tidigt tog till sig. Han fick amerikanska superhjälteserier av sin farfar. De amerikanska serietidningarna var lättare att smuggla med sig till skolan än franska seriealbum som har hårda pärmar och är i stort format. En amerikansk serietidning kunde man däremot stoppa i bakfickan.

Tidigt visade Sfar talang för att rita och i väldigt unga år producerade han mängder av teckningar. I en intervju berättar Joann Sfar att han i inte gått i terapi, men att han själv skulle tro att att en terapeut skulle säga att hans tecknande berodde på att han blev av med sin mor så tidigt, och att tecknandet var ett sätt att spara bilderna han hade i huvudet så att de inte skulle försvinna på samma sätt som modern.

Sfar läste så småningom filosofi och konst i hemstaden Nice, och flyttade till Paris för att fortsätta konststudierna. Det var nu hans tecknande på allvar började att utvecklas till serieskapande.

Joan Sfars egna debut skedde 1994 med serietidningen ”Les Aventures d’ Ossour Hyrsidoux” som kom med två nummer på förlaget Cornelius. Vid samma tid lärde han känna folket på ett annat förlag, L’Association. Där skulle många av han serier hitta ett hem och han blev en av dem som regelbundet medverkade i deras antologitidning, Lapin (sv. Kanin).

L’Association skulle växa och bli till ett av de mest inflytelserika alternativförlagen under nittiotalet. Många av de serieskapare som publicerades på L’Association var där för att de skulle kunna göra de serier de ville utan att låta pengar styra. Samtidigt publicerar sig flera av serieskaparna på etablerade mainstream-förlag, så även Joann Sfar.

Det som främst intresserar Sfar är att berätta en rak historia, han ser sig mest som historieberättare. Inte en som hittar på historier, utan en som för dem vidare. Som många andra författare har beskrivit det före honom, ser han sig själv som den första läsaren av sina berättelser, att det gäller för honom att lyssna till sin egen berättelse när den tar form. Och berättelserna kan vända sig till en större publik, som till exempel serien ”Merlin” eller ”Les Potamoks”, som båda ritades av spanjoren José-Luis Munuera (som senare skulle börja teckna Spirou), eller Donjon som han skapade senare tillsammans med Lewis Trondheim – alla för stora mainstreamförlag. Eller till en mindre, mer alternativ eller litterär publik, som hans serie om konstnären Pascin, som getts ut på L’Association.

”Pascin” är typisk för den serieskapare som Joann Sfar har utvecklats till de sista åren, stilen är bitvis ganska enkel, det är ofta snabbt ritat, men inte slarvigt. Han jämför själv sitt sätt att rita med att skapa litteratur eller musik – själva teckningsstilen, som något sorts jazz, där man ibland bara har en svag kontur av något för att sedan gå närmare och få en mycket detaljerad bild av det hela.

Pascin var en bulgarisk konstnär med judiskt påbrå som levde i Paris i början av 1900-talet, och Sfar har använt sig av fria fantasier kring honom. Här finns tre viktiga ingredienser som ofta återkommer i hans serier, sexualitet, filosofi och det judiska – ofta blandat. Karaktärernas sexualitet gör dem levande, och när de lever så ställer de sig frågan om varför de lever och hur de ska leva.

Det filosofiska intresset har funnits där hela tiden. Han har också gett ut två böcker som bygger på filosofiska verk – Platons ”Banketten” och Voltaires ”Candide”, båda på förlaget Les éditions Bréal

I ”Rabbinens katt” är dock tematiken lite annorlunda. Här är det religionen – teologin, rabbinen, hans dotter och deras katt som är berättelsen. Sfar har berättat lite olika berättelser om hur idén till serien kom till, men seriens katt är i alla fall mycket lik Joann Sfars egen katt, och historierna i serien är mångt och mycket de berättelser som Joann fick höra av sin farmor om livet i Algeriet.

Dottern i ”Rabbinens katt” är stark och egensinnig. I Sfars serier finns ofta väldigt starka kvinnor, kvinnor som ofta tar hand om förvirrade män. Dottern i ”Rabbinens katt” är dock mycket mer handlingskraftig och självständig än vad många andra kvinnor varit i hans serier. Det är hon som för handlingen framåt, och tar bland annat rabbinen och hans katt till Paris.

Rabbinen är änkeman och lever tillsammans med sin dotter, Zlabya, och deras katt i trettiotalets Algeriet. Katten älskar att vara med Zlabya, och få hennes uppmärksamhet, han kan ligga i timmar och bli klappad. Efter att katten har ätit upp familjens papegoja, och katten då kan börja tala, så får han inte längre vara med sin älskade matte. Katten kan prata, men det enda han säger är lögner och sanningar som skadar. Katten vill då bli jude, en god jude, så att han åter kan få vara med sin matte. Detta är upptakten till berättelsen som slingrar sig mellan det fantastiska och det historiska.

”Rabbinens katt” berättar en bit judisk historia, och samtidigt så förklarar serien hur det kan vara att leva judiskt, och hur mycket det kan skilja sig åt, att det inte finns några fundamentalistiska sanningar, att man måste få ifrågasätta, och tillåta. Men det är också en berättelse om Frankrikes ockupation av Algeriet, och hur det påverkar människorna som lever där – rabbinen tar till exempel ett prov i franska för att kunna bli den officiella rabbinen.

Om man säger att det är en judisk berättelse får man här i Sverige en bild av hur en historia ser ut, den förhåller sig på något sätt till Israel eller andra världskriget eller till något Woody Allenskt Manhattan. Men det här är berättelse som berättar om de judar, sefarderna, som levde i Algeriet i början av detta århundrade, och det är något helt annat. De levde sida vid sida med muslimerna, inte utan konflikter, man blandade inte släkterna (undantag fanns givetvis) och man hade sina dispyter, men man levde i symbios under väldigt lång tid. Ett av syftena med Rabbinens katt blev att berätta för de judar och muslimer som i dag letar efter en identitet som tittar mot Israel och Palestina för att skapa sina identitet istället för att se det egna ursprunget.

”Rabbinens katt” gjordes för det stora serieförlaget Dargauds etikett Poisson Pilote (sv. Giftig fisk). Poisson Pilote har skämtsamt kallats för ”L’Assocation i färg” (många av L’Associations serieskapare återfinns på Poisson Pilote). ”Rabbinens katt” var en succé från början. Det första albumet i serien, ”La Bar-Mitsva” kom 2002, och serien är ännu inte avslutad.

Den samling av serien som kommer att ges ut i Sverige är identisk med den som gavs ut i USA 2005 – den samlar de tre första albumen i serien. Det fjärde albumet kom ut 2005 på Poisson Pilote, ”Le paradis terrestre” och nu i oktober ritade han klart den femte delen av berättelsen, ”Jérusalem d’Afrique” (där Hergés Tintin gör ett mindre gästspel). En berättelse som tagit honom lång tid att göra – för att vara Joann Sfar vill säga. Han arbetat med det i ett halvår, och det var många år sedan han ägnade så lång tid åt en enda serie.

Rabbinens katt är fantastiskt färglagt av Brigitte Findakly, som ofta jobbar ihop med Joann Sfar och Lewis Trondheim – vilket kanske inte så konstigt, Brigitte och Lewis är sedan länge ett par.

Om ”Rabbinens katt” berättar delar av Joanns Sfars fars familjehistoria så berättar han i en annan serie, ”Klezmer”, om sin mors släkt. Ett helt annat perspektiv, modern kom från Ryssland och ashkenasisk jude. Här återkommer karaktärer från ”Rabbinens katt” i andra skepnader. ”Klezmer” är friare i stilen, och vildare i sitt berättande, mer musikalisk. Mer klezmer.

Musik är något som är viktigt för Joann Sfar – det kan man lätt märka om man tittar på de titlar som han har gett ut på L’Association, många av böckerna är döpta efter hans favoritinstrument. När Joann inte ritar serier, så ägnar han sig åt att spela, oftast ukele, gitarr eller banjo. Och han är en stor fan av gammal country & western musik. Dock föredrar hans vänner att han ritar istället för spelar. Då de tycker att han låter förfärligt, enligt Sfar själv i alla fall.

Joann Sfar är överproduktiv och det är en produktivitet som kan bli farlig till slut. Han har flera olika serier på gång samtidigt – just nu femton olika – och det kan vara svårt att behålla kvalitet över hela linjen, eftersom han väldigt ofta arbetar med självbiografiskt material, om än dock oftast i förtäckt form, kan det lät bli upprepningar. Joann Sfar har gett ut över 100 album trots att han bara är 35 år gammal. Han kan stå för manus eller för bild, eller både och.

2004 fick han det speciella 30-års jubileumspriset på seriefestivalen i Angoulême, och han har vunnit många andra priser på vägen, redan 1998 fick han och Emmanuel Guibert två av de stora seriepriserna – Prix Goscinny och Alph-Art coup de cœur (pris för bästa första album) för ”La Fille du Professeur” (Sv. Professorns flicka, ej utgiven i Sverige).

Att det skulle dröja till 2006 (hos bokhandlare finns boken dck inte förrän mars 2007) innan Joann Sfar blev utgiven i Sverige är märkligt, men nu när han väl har presenterats här så öppnar det vägen för många av hans andra serier.

Mikke Schirén