En svenska i den franska serievärlden

Ur “Frances (épisode 1)”

Att en tjugosjuårig kvinna blivit nominerad till något av de viktiga serieprisen i Frankrike hör inte till vanligheterna, och att en svenska blivit det har aldrig hänt. Den samma har dessutom gett ut två böcker inom loppet av ett år i Frankrike. Joanna Hellgren heter serieskaparen, och jag träffade henne på ett kafé i Stockholm för att diskutera hennes böcker och hennes skapande.

Under 2008 har Joanna Hellgren publicerat två böcker på det franska förlaget Editions Cambourakis – ”Mon frère nocturne” och ”Frances (épisode 1)”, men här hemma i Sverige har hon gjort sig ett namn som illustratör och grafisk formgivare.

Att det har blivit just i Frankrike som Joanna slagit igenom som serieskapare är ingen tillfällighet, hon var utbytesstudent i Paris under sin tid på Konstfack, och hon talar franska. När hon tog examen 2004 flyttade hon till Paris under en period. I Frankrike är de tecknade serierna som vilken annan kulturyttring som helst, och de är totalt integrerade i kulturlivet. Fast det var inte självklart att hon skulle hålla på med serier.

- Jag har alltid hållit på att berätta med bilder, och jag hade en period runt 20 där jag höll på med serier. Det var efter att jag börjat läsa serieskapare som Seth, Julie Doucet och Anke Feuchtenberger. Jag sålde en del av mina bilderböcker som jag tryckt upp själv på en bokhandel i Paris,men jag försökte inte publicera dem. Annars är Paris är en fantastisk miljö för serier, men det mesta av det har jag upptäckt efter att jag flyttade därifrån.

Ur “Min nattbror”

Under tiden i Paris började hon på berättelsen, ”Min nattbror” (fr. ”Mon frère nocturne”), en serie utan rutor i en ganska fri form. Den handlar om en pojke som växer upp i skuggan av sin döda bror, som haft samma namn som han, Jakob. Den första Jakob dog i en olycka, och den andra Jakob föddes inte långt efteråt. För mamman har han känslomässigt fått ersätta den förste sonen och Jakob blir uppfostrad som om han var sin bror. Nu när han snart är lika gammal som brodern var vid sin död, är han rädd att historien ska upprepa sig. – Jag har alltid var fascinerad av bilden av tvillingar som telepatiska och sånt, och så ville jag berätta om föräldrar som har förlorat sitt barn, och vad som händer med syskon som ska fylla hela tomrummet.

- Jag bestämde mig för att inte göra ”Min nattbror” för byrålådan. Jag hade en plan att få ut den någonstans, vilket kanske var en av anledningarna till att den blev klar. Jag gjorde den på svenska, och översatte den själv till franska med hjälp av en vän.

Boken tryckte Joanna upp själv på Författares bokmaskin 2006 i 30 exemplar, 15 på svenska, 15 på franska. Och så skickade hon ut dem till några förlag – svenska och franska. Men ingen nappade. – Lite senare hörde en förläggare av sig via Myspace, Frédéric Cambourakis. Han tittade på folks jobb på nätet och gillade mina, så vi träffades och jag visade upp ”Min nattbror”. Han bestämde sig snart för att han ville ge ut den. Det var 2007.

Editions Cambourakis har bara funnits i tre år och ger ut både prosa, poesi och serier. Innan Frédéric Cambourakis startade förlaget var han bokhandlare med specialitet på serier. Libanesiska Zeina Abirached var den första serieskaparen som han gav ut. – Hon är hans bestseller, så det är tack vare henne som vi andra får vara med, skrattar Joanna.

Ur “Min nattbror”

Efter att boken antogs var det en hel del jobb – så det dröjde till 2008 innan boken kom ut. Under tiden hade Joanna börjat på sin nästa seriebok. ”Frances”. – Jag visade upp serien när jag bara hade klart elva sidor, och förläggaren sa redan då att han ville ge ut den, och att historien nog skulle bli lång. Hur lång var jag inte klar över över då, men han fick rätt.

Till skillnad från “Min nattbror” är “Frances” en serie som berättas med rutor, då berättelsen krävde det. – Jag hade använde en helt annan teknik än i den förra boken, denna gång ville jag göra en serie i blyerts, eftersom jag ville ha en känsla av svartvit film och gamla fotografier, ganska realistiskt men i en naivistisk stil.

Själv teckningsstilen i ”Frances” påminner om finska Amanda Vähämäki. – Jag gillar verkligen hennes föreställningsvärld. Hennes huvudpersoner är också ofta barn, men mindre bundna till omgivande vuxna. De sköter sig själva.

Även i Joannas ”Frances” finns ett barn i centrum, men här är det barnet som har förlorat sina föräldrar. – ”Frances” började med episoden med Ada, som ska åka och hämta ett barn, Frances. Jag visste inte exakt vad som skulle hända. Men historien utvecklades när jag väl kommit igång.

Frances är ganska förvildad och självständig, och hon har förlorat sina föräldrar. Hon hamnar i en helt ny miljö hos sin faster Ada och sin sjuka farfar. – Från början var fastern Ada tänkt att bli en bifigur, men så började hon också leva efter ett tag. Frances blir som en katalysator för människorna runt omkring henne. Kommer in och ser saker och ifrågasätter. Hon är ju inte särskilt bråkig, men kommer in som en iakttagare, vilket påverkar människor. – Ada har offrat en hel del av sitt eget liv för att först ta hand om sin pappa och sedan sin brorsdotter. Hon har mer eller mindre blivit tvungen, eftersom ingen annan skulle gjort det, men ändå så lyckas Ada behålla en bit eget liv, och hon fortsätter att göra nästan som hon vill, så långt hon kan.

Ur “Frances (épisode 1)”

Strax efter att ”Frances” kommit ut, hamnade hennes först bok på seriefestivalen i Angoulêmes lista över nominerade till 2008 år bästa seriebok. På den listan hamnar 50 serieböcker av de runt 4000 som kommer ut. – Det har betytt väldigt mycket, och har lyckligtvis hjälpt försäljningen. Förut när min förläggare pratade om min första bok skämtade han om hur mycket han skulle förlora på att ge ut mig, men nu har han faktiskt gått med en liten vinst. Det är väldigt kul; jag hade en bild av att böckerna skulle komma ut i bokhandlarna och sedan försvinna igen.

I december blev hennes andra bok nominerad till L’association Artémisia-priset, som är ett pris som sedan några år delas ut till årets bästa seriebok av en kvinna. Det ska hjälpa till att lyfta fram kvinnor i den väldigt mansdominerande franska serievärlden. – I Frankrike kan det nog behövas ett pris för enbart kvinnor. Då jag var på en seriefestival räknade jag ut att det var sex tjejer och 44 killar bland serieskaparna som var inbjudna.
– Ni tjejer är ju oftast kolorister och bra på barnböcker, fick vi bland annat höra av en annan deltagare.

De kvinnor som ges ut klumpas dessutom ofta ihop. – Jag har fått åka runt lite med två andra tecknare som är utgivna på samma förlag som jag. Den ena är Zeina Abirached , vars första bok kom ut 2007 – ”Mourir partir revenir. Le jeu des hirondelles” (sv. ”Dö, resa, återvända. Svalornas lek”). ”Je me souviens – Beyrouth” ” (sv. ”Jag minns – Beirut”) kom ut i december 2008. Den andra är Choi Juhyun, som gjort boken ”Sous la peau du loup” (sv. ”Under vargens skinn”). Hon kommer från Sydkorea. När jag suttit tillsammans med dem kommer alltid folk fram och säger att deras arbete liknar Marjane Satrapis (mest känd för sin bok Persepolis som även blivit film). Det blir så tydligt hur de tänker: utländsk ung kvinna, svartvita teckningar. Zeina har ju dessutom kriget som tema, men grafiskt sett är hon mer inspirerad av David.B. Choi Juhyun ritar visserligen kvinnor i svarta klänningar, men själva berättandet är väldigt olikt Satrapis: drömmar och mardrömmar som vävs ihop till en märklig historia, väldigt bra.

Ur “Frances (épisode 1)”

”Frances” närmsta uppföljare är planerad för 2010. – Jag har kommit långt i planerandet av boken. Den kommer att gå tillbaka i tiden och bland annat handla om hennes mamma och pappa innan hon föddes. Där finns många frågetecken.

Nu letar Joanna efter ett svenskt förlag. Kanske kan nomineringarna och framgångarna i Frankrike vara till hjälp.

Mikke Schirén

Intervjun med Joanna Hellgern genomfördes 18 december 2008.

Länkar

Joanna Hellgrens webbplats
Édition Cambourakis
Festival International de la bande dessinée d’Angoulême
Association Artémisia