Den kvinnliga påverkan på seriemarknaden

Om man ser på utvecklingen av den svenska seriemarknaden de senaste tio-femton åren, är det några saker som är ganska tydliga – dels att andelen kvinnliga serieskapare har ökat och dels att mangan slog igenom i Sverige i början av 2000-talet. När vi tittar närmare på mangan hittar vi återigen kvinnorna, främst i form av läsare. Från att serier till väldigt stor del har varit en mansdominerad värld under större delen av den tid som mediet har existerat i Sverige – det gäller läsarna, skaparna och förläggarna – har nu kvinnorna tagit sig in på två områden, som serieläsare och serieskapare. Bland förläggarna råder fortfarande mansdominans, men där finns en pågående process som kan förändra även detta.

Den svenska seriemarknaden har sedan slutet av 40-talet varit fokuserad på serietidningar. Men i takt med att läsarvanor har ändrats har seriemarknaden omformats och läsandet av serier sker i dag väldigt ofta i böcker eller album. Antalet serietidningar har minskat. En utveckling som säkert kommer från hur manga främst har presenterats i Sverige – i bokform.

I Sverige finns i dag en månadstidning för manga, Shojo Stars (publiceras sedan 2007, och utkommer en gång i månaden), som främst är tänkt för för en läsekrets som består tjejer i åldrarna tolv till arton. Tidigare har det även funnits tidningar som främst vänt sig till killar, men de är i dag nedlagda. Om man tittar på utgivningen av manga i bokform är det även där många titlar som främst är tänkta för kvinnliga läsare. Mig veterligen har dock inga större läsarundersökningar gjorts då det gäller mangaläsande i Sverige, därmed är det svårt att säga hur det ser ut med den egentliga könsfördelningen. Det är ju inte alltid som den tilltänkta målgruppen är den man når. Men om man är ute på mangakonvent och andra serierelaterade evenemang i Sverige är de kvinnliga mangaläsarna en stor del av besökarna.

Serieutgivningen i albumform har under de senaste åren fullkomligt exploderat i Sverige. Under 2008 utgavs, enligt statistik från Seriefrämjandet, 359 album, varav 75 var originalsvenska. Detta kan jämföras med hur det såg ut för tio år sedan, 1998, då 79 album gavs ut och 33 var originalsvenska. En ökande procentandel av de utgivna albumen är skapade av kvinnor.

Bland dessa album finns en del politiska, oftast feministiska, serier som fått ett stort massmedialt genomslag. Detta kan bero på att en del av den feministiska rörelse som har växt fram under de senaste åren i Sverige har bejakat seriemediet och varit av en liknande do it yourself-rörelse som de som gör seriefanzines (egenpublicerade tidningar utan förlag inblandade). Många tidskrifter som har fört fram de feministiska idéerna har även publicerat serier. En annan viktig del kan vara serieantolgin Galago (startades i slutet av sjuttiotalet, som var och fortfarande är den främsta svenska kanalen för alternativserier). Den har en vänsterpolitisk slagsida och har publicerat många kvinnliga serieskapare.

Andelen kvinnor som publicerar sig själva i seriefanzines har också växt stort. För femton år sedan existerade knappast några seriefanzines skapade av kvinnor. I dag det i princip omvänt, en stor del av de seriefanzines som ges ut är gjorda av kvinnor. Det märks på Sveriges största och äldsta konvent för alternativserier – spx, small press expo, som hålls årligen i Stockholm, där det är fler kvinnor än män bland dem som säljer sina fanzines. Något som också märks ganska tydligt är mangans påverkan bland dessa fanzines, men det finns även många andra typer av inspirationer bakom.

Det stora antalet kvinnliga seriefanzineskapare kan förhoppningsvis leda fram till att vi i framtiden får flera kvinnliga serieförläggare – då många som i dag arbetar med serier professionellt på förlag, gav ut seriefanzines på åttio- och nittiotalet. Det har alltså funnits en tydlig koppling med att vara seriefanzineutgivare och att arbeta professionellt med serieutgivning senare i livet.

Det har varit ett ganska stort fokus i medierna på de politiska serier skapade av kvinnor under de senaste åren i Sverige. Antagligen för att det varit lätt att skriva om (”arg ung kvinna”), och också för att det varit flera starka kvinnliga serieskapare med politiska, eller feministiska budskap som har debuterat – som Liv Strömquist som skapar tydliga, ibland nästan agitatoriska serier och Sara Granér, som främst med skämtteckningar, förmedlar vassa icke politisk korrekta skämt.

Men det är många andra kvinnor som också kommit fram. Bland dem finns det de som arbetar med traditionella humorstrippserier, som Malin Biller (”Biller”) och Malin Svedjeholm (”Plåstra”), och de serieskapare som växt upp med manga, och som själva skapar serier i en liknande stilar, till exempel Åsa Ekström och Yosh, en av serieskaparna i kollektivet Yokaj studio. Åsa Ekström debuterar i bokform under hösten 2009, men har ändå lyckats göra sig ett namn genom medierna, genom att bland annat varit i Japan och arbetat som assistent åt serieskapare. Hon har även fått göra ett frimärke för svenska Posten med ett mangainspirerat motiv. Sedan finns det även dem som arbetar i en serieromantradition och nått utanför Sverige, som till exempel Naomi Nowak (debuterade 2007 på det amerikanska förlaget NBM), och Joanna Hellgren (debuterade 2008 på det franska förlaget Édition Cambourakis).

Om man går efter vad som skrivs om kvinnliga serieskapare i svensk massmedia så är det ofta som om det vore något helt nytt. Men om vi tittar historiens backspegel hittar vi ett antal, och några av dem har varit betydande. En relativt tidig serieskapare var till exempel Birgitta Lilliehöök, vars serie “Spara och Slösa” började publiceras 1926 i tidningen Lyckoslanten, och Lena Furberg som i många år främst tecknat för unga flickor i tidningen Min häst. Sedan har vi till exempel Lena Ackebo som med satiriska skildringar av den genomsnittlige svensken och kulturvänstern var en av de viktigaste serieskaparna i tidskriften Galago från mitten av åttiotalet. Bara för att nämna några få.

Men de senaste årens förändringar har dock varit mycket betydande. Kvinnorna har tagit sig fram starkt inom seriemediet i Sverige, både som läsare och som skapare. Deras intåg på den svenska seriemarknaden har påverkat den i stort. Andra teman och andra typer av karaktärer och berättelser kommer fram under dessa förutsättningar. Kvinnorna har varit och kommer att fortsätta vara en mycket viktig del av vitaliseringen av hela konstformen i Sverige.

Mikke Schirén

Publicerad: 11 Maj 2009, 16:47



Kommentera





  1. En detalj: beskrivningen av Sara Granérs skämt som “icke poliskt korrekta”, som jag sett på några ställen, känns tämligen vansklig för att inte säga felaktig. Ok i betydelsen “ful i mun” liksom, men ideologiskt känns budskapet genomgående vänster-humanistiskt-feministiskt, dvs “P.K.” i uttryckets bästa bemärkelse. Det är ju inte som han antifeministen Strokirk, som är verkligen o-PK (och saknar såväl humor som talang och förstånd).

    David L. · Maj 12, 07:22 am · #



  2. Många av de kvinnor som uppmärksammas stort i media för närvarande känns som att de anstränger sig väl mycket för att sticka ut. Ofta tycker jag att de känns som att de fokuserar så mycket på att vara modernt politiskt korrekta (genom att vara politiskt inkorrekta på rätt sätt) att både läsbarheten och läsvärdheten offras.

    Det gäller alltså inte serieskapande kvinnor i allmänhet, men verkar sammanfalla med de som ges dominerande medieutrymme. Ett par motexempel som helt enkelt gör bra serier (i mina ögon) är Lisa Medin och Li Österberg, eller varför inte Cecilia Torudd och Tove Jansson, för att ta ett par äldre och mer allmänt kända exempel som också glöms bort när man pratar om det “nya fenomenet” kvinnliga serieskapare.

    Rasmus Kaj · Maj 12, 08:14 am · #



  3. Jo, jag kanske skulle klargöra att jag gärna ser mer kvinnor inom serieskapandet och serieutgivandet, det är en positiv utveckling. Men en sak jag funderat över, vad skulle komma fram som inte kommer fram idag, med fler kvinnliga förläggare.

    Vad är det som inte vi (jag) får se…

    quadrante · Maj 12, 09:04 am · #



  4. Med Lena Furuholm menas nog Lena Furberg. :-)

    I övrigt är det positivt att den här artikeln snarare skildrar en historisk utveckling, för jag ser verkligen fram emot att slippa få generaliserande “oj-kvinnor-tecknar-också-serier”-bemötanden. Det finns lika stora skillnader och likheter mellan olika tecknare som råkar vara kvinnor som mellan olika tecknare oavsett kön.

    quadrante: Jag jobbar inom serieutgivningen och råkar vara kvinna, men min smak är så macho att det kanske vore bättre att efterlysa “förlagsfolk som bejakar sin s.k. ‘kvinnliga’ sida mer”? :-) I Sverige finns det ju å andra sidan gott om sådana män, så jag vet inte om vi går miste om så mycket egentligen bara p.g.a. förläggarnas kön?

    Tinet · Maj 12, 03:19 pm · #



  5. Tinet: Tack för påpekandet. Korrigerat.

    — Mikke · Maj 12, 03:22 pm · #


Textile-hjälp