Gängkrig 145 (recension 1)

Titel: Gängkrig 145
Av: Peter Bergting (bild) och Jens Lapidus (manus)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgiven: 200905
Antal sidor: 168
ISBN: 9789146219552

Gängkrig 145 är en mediahype, och den diskuteras kors och tvärs. Och det är väl intressant om man betraktar den här boken som mediefenomen. En del vill till och med utnämna den till en räddare av den svenska seriekulturen, seriefantaster som blir alldeles till sig – nu ska minsann gemene man lära sig att uppskatta serier.

I grundberättelsen går en ung flicka, Jivan, ut med sina kompisar. Hon blir full och kvällen slutar med att hon följer med kompisens bror och hans polare hem, där hon sedan blir våldtagen. Dagen efter berättar Jivan för för sin bror, Mahmud, smågangster från Alby. Mahmud uppmanar henne att uppsöka sjukhus och gå till polisen. Dessutom säger han att han ska ordna det hela och ta hand om dem. Problemet blir att den ena våldtäktsmannen är halvbror till en storgangster, och ett gängkrig utbryter. Huvudpersonen är polisen Hägerström som försöker stoppa gängkriget – trots motstånd från polisledningen – som tycker att de kriminella mycket väl kan ta kål på varandra. 145 i titeln står för postnumret till området runt Alby i Stockholm.

Det märks tydligt att manusförfattaren Jens Ladpidus, inte har någon större erfarenhet av tecknade serier. Alldeles för lite saker händer i bild, det förklaras med textplattor istället. De gånger det verkligen händer något i bild förklaras det också i en textplatta. Det blir med andra ord mycket textplattor. Textplattor i serier fungerar som en taskig vocieover när de är som sämst, och det är tyvärr ofta så i Gängkrig 145. Text och bild ska jobba med motstånd och kontraster, inte upprepa varandra.

Historien som berättas måste vara trovärdig – och det är den inte. Om vi kan börja med att titta på grundförutsättningen – Jivan berättar om våldtäkten för sin bror, som uppmanar henne att gå till sjukhus och till polisen, samt att han ska ta hand om gärningsmännen. Och det är här hela upprinnelsen till gängkriget får problem – Mahmud har inget till övers för polisen, han har haft sin skopa av problem med dem. Och Jivan verkar egentligen inte ha lusta att överhuvudtaget berätta något för polisen, hon säger i princip rent ut till polisen att de inte behöver bry sig om våldtäkten – för att det kommer att ordna sig ändå. Så då undrar jag – varför går hon överhuvudtaget till polisen? Och varför säger Mahmud att hon ska göra det när han tänker ta hand om förövarna själv? Då kommer ju bara polisen komma i vägen för honom. När berättelsen står på sådana här lerfötter blir det uppenbara problem att förstå varför människor reagerar som de gör, och tro på det som händer.

Karaktärsbeskrivningarna är svaga och i fallet med polisen Hägerström är han så fylld av klichéer att man letar efter avtrycken från stämpeln ‘standardpolis i vilken svensk deckare som helst’. Men trots att man använt klichéer så förstår i alla fall inte jag varför vissa gör som de gör i berättelsen, jag får inte tillräcklig inblick för att förstå dem. Inte heller blir jag överraskad när de gör något som jag upplever som irrationellt, jag sitter mest bara som ett frågetecken.

Peter Bergting är en driven tecknare, men här är bilderna ofta stela – antagligen beror det på att projektet har gjorts under stor tidspress och att det inte inte funnits plats för finlir. Ibland har jag svårt att se vem som är porträtterad, det gäller speciellt de få kvinnor som figurerar i serien, de är extremt lika. Det förvirrar ibland, och man får gå tillbaka för att ta reda på vem det är som det gäller. Och varför pratar nästan alla karaktärer i serien med stängd mun?

Bergting har arbetat i en stil som känns väldigt amerikansk – därför blir det nästan förvirrande att se en tunnelbaneskylt som det står Mariatorget på i bakgrunden – som om en klåfingrig översättare försökt överföra platser i en amerikansk serie till svenska motsvarigheter. Bergting är bra på stilen och han kan vara en mästare på att rita mörker och väta, och det får han nytta av här. Han lyckas skapa en riktig bra noir-känsla. Men om jag ska få mer ut av bilderna så måste jag tro på och förstå storyn, och det gör jag inte.

En serie blir inte bättre än sitt manus. I tacklistan så kan jag se att man haft hjälp från bland annat poliser, tatuerare och islamiska experter. Varför har man då inte plockat in någon expert på seriemanus också – då hade det här kanske blivit riktigt bra.

Mikke Schirén