Gängkrig 145 (recension 2)

Titel: Gängkrig 145
Av: Peter Bergting (bild) och Jens Lapidus (manus)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgiven: 200905
Antal sidor: 168
ISBN: 9789146219552

Så har den till slut kommit serien som jag tror serie Sverige behöver mer än något annat “Gängkrig 145”. Handlingen är skriven av Jens Lapidus känd för sitt framgångsrika författarskap om Stockholms undrevärld “Snabba Cash” och “Aldrig fucka upp” böcker som man i litterära kretsar skämtsamt säger även är lästa av unga män som aldrig läser. Peter Bergting som har illustrerat “Gängkrig 145” har snart jobbat i tjugo år som illustratör och vars tidigare serie “The Portent” har blivit översatt till sex olika språk.

“Gängkrig 145” tar sin start med att Mahmud tar lagen i egna händer för att ta hämnd på de förövare som våldtog hans syster. Detta blir upptrappningen till ett gängkrig som utspelas i postområde 145 i södra Stockholm.

Serien är löst knuten till de två böcker som Lapidus tidigare har skrivit vissa karaktärer förekommer eller nämns med namn från böckerna. Men man behöver inte ha läst böckerna för att kunna uppskatta serien. Dock måste man vara medveten att Lapidus karaktärer är testosteronstinna och det lämnas inte mycket plats för mjuka ord.

Berättarstilen i “Gängkrig 145” följer samma mönster som Lapidus tidigare böcker det är kort och explosivt i dialogen. Peter Bergting har gjort ett fantastiskt bra jobb som illustratör. Det som lyfter serien är alla detaljer i panelerna som gör att man känner att detta utspelar sig i Sverige – Stockholm. Man får känslan av att Bergting har haft roligt när han har tecknat, framför allt när man läser delen som utspelar sig i programmet efterlyst där Bergting har avtecknat både Hasse Aro och Leif GW Persson.

Det enda som finns att påpeka om en annars underbar serier är att polishandlingen känns lite krystad men när serien ingår i vad Lapidus kallar Stockholm Noir så bör man inte förvänta sig något annat än att den följer ett givet mönster.

Varför behöver Sverige en serie som denna? Serie Sverige måste ta sig ur träsket av de två kategorier som håller svenskt serieskapande som gisslan: Barnserie och halvtaskiga svartvita vuxenserier vilka de sistnämnda ofta vänder sig till en liten hängiven skara entusiaster. En serie som “Gängkrig 145” är nödvändig för att mediet ska växa och nå ut till en bredare publik. Hur många glada entusiaster det än finns så krävs det professionella författare och illustratörer som Lapidus och Bergting för att öppna upp folks ögon för mediet.

Fredrik Tidfält