Arne Anka 1/2009

Det är något mycket märkligt med att Arne Anka bli serietidning just nu. Seriens storhetstid var på åttiotalet, och Arne var också en figur som passade bättre än i åttiotalet än i dag – vilket i och för sig inte behöver vara något problem – Arne Anka ska ju vara missanpassad. Men Arne ska även vara samhällssatir, och där har Charlie Christensen tappat handlaget – när han i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet var mitt i prick precis i rätt tid så kommer nu satiren lite för sent och missar ibland hela tavlan, och blir snällt harmlöst. Det är liksom lika tryggt som svensk seriebuskis, och Arne ställer sig i ledet med Kronblom, 91:an, Åsa-Nisse och de andra.

Ur “Det våras för Konstfack” Lina Neidestam.

I tidningen får vi en del nyproducerad Arne, och en del gammalt. Det gamla haltar lite för att det bygger på så mycket som var aktuellt då de kom, och de nya är som sagt inte riktigt i takt. Men som tur är har Arne sällskap i tidningen med serieskapare som är mycket mer med sin tid än vad Charlie är – Lina Neidestams satir över konsten, konstfack och den vanliga smaken är helt rätt, och hennes myllrande sidor är närmast ögongodis – om det är något som ser fram emot så är det hennes Maran. Sofia Olssons Hetero i Bandhagen (tidigare Hetero i Gubbängen – de har flyttat) är extremt träffsäker, hon har hittat en formel att titta på sambolivet och vår vardag som fungerar väldigt bra.

Ur “Hetero i Bandhagen” av Sofia Olsson.

“This is Stockholm” har jag svårt för – jag kan helt enkelt inte relatera till serien som bygger så mycket på referenser som jag helt enkelt inte har, jag gillar dock formen som de jobbar i, och om jag satt mig ned och läste någar nummer av några nöjestidningar och hängde med några trettioåriga “kids” en helg, så kanske jag skulle hänga med lättare. Norska “Zofies Värld” har jag lyckats missa tidigare, men den roar en hel del – trots sina klichéartade och enkla bilder inspirerade från tidga serier på femtio och sextiotalet – först är bilderna en styrka, som en kärleksfull pastisch, men det blir snabbt förutsägbart, men dock okej. Henrik Langes fortsättning på konceptet med romaner i kortversioner känns tyvärr bara repetativ, han borde slutat efter boken – idén är lysande, men den bli mindre lysande hur mer samma sak upprepas. Stenmark är alltid Stenmark, men är i dag ungefär lika trygg som “Kronblom”, vilket i och för sig passar dagens Arne, som känns lika överraskande som “91:an”. En riktig olycka i den här tidningen är dock “Kalle & Hobbe”. En enda anledningen som jag kan se att trycka serien är att några rättigheter blivit över när svenska Schibsted lagt ned sina tidningar. “Kalle & Hobbe” är en bra serie, men den har inget här att göra, och om man har läst serien i ett par omgångar börjar det bli tjatigt. Nickan Jonassons “Smakfascisten” kan jag inte uttala mig om – det känns inte rätt då jag själv gett ur samma serie i bokform.

I en längre text i slutet berättar Charlie om sin bakgrund, hur han blev serieskapare och hur han hittade inspiration i den tidens nya serier (mycket från den franskspråikga myllan som inte ens fanns i Sverige då) och i filmen. I det sammanhanget så blir förordet till tidningen lite sorgligt – då han skriver “Mangan i Japan är ju närmare industriellt framställd, och intressera få med en ålder på över 15 år, såvida vi inte talar om samlare och andra med tydliga sociala relationsproblem” och “[de fransk-belgiska seriernas] …försäljning är fortfarande riktad till de mycket unga”. Nyfikenheten för det andra har alltså tappats Charlie Christensen, och han verkar ha ganska dålig koll på omvärldens seriekultur – eller så bara driver han med oss – fast då är det inge vidare roligt. Det är synd. Jag är övertygad om att Charlie Christensen kan återfå sin skärpa och åter skapa satir som når fram, men än så länge så missar han, kanske för att han tog genvägen och återupllivade någon som borde varit död och begraven istället för att jobba upp något nytt, på riktigt nytt.

Mikke Schirén

Maila artikel

Publicerad: 3 Juli 2009, 16:38