Gekiga - Mangans andra sida

Det är svårt att tro det, men det är 15 år sedan Katsuhiro Otomos upp-pumpade, post-apokalyptiska animerade film Akira, väckte flera västerlänningars lidelse för japanska serier och animerade filmer. Sedan dess finns det, trots en eskalerande utgivning av manga och anime på video och dvd, en fortsatt missuppfattning om att det finns en standardiserad mangastil – stora ögon, stora robotar, stora tuttar och tentakler, ultra-sött och ultra-våld.

I filmen Lost in translation, inkluderar Bill Murrays kulturchock att han ser Tokyobor, gamla och unga, absorberade av manga. Faktum är att mangan står för över 40 procent av alla publikationer som säljs i Japan, och är ett för stort kulturellt fenomen för att reduceras till en uppsättning klichéer eller en enda genre. Det har nästan alltid funnits många andra sidor av moderna japanska serier, och som tur är har en del av de mindre ‘ortodoxa’ formerna börjat komma på engelska.

Efter den traumatiska återhämtningen efter andra världskriget, flydde japanska barn in i Osamu Tezukas Disneyinspirerade manga, den var den perfekta underhållningen innan TV:n kom. Mangaböcker var dyra, så folk hyrde dem av betalbibliotek. Det var genom krav från de äldre läsarna som en annorlunda typ av serier utvecklades, mycket mörkare, mer socialt engagerade serier, inspirerade av den nya realistiska filmen och litteraturen.

Yoshihiro Tatsumi var 19 när han tog sig in på denna nya marknad. Två år senare hjälpte han till att starta den tidning som skulle bli central, “Kage” (sv. skugga). För att kunna skilja det som han och hans kollegor gjorde från den snällare och, mer barn-orienterade mangan, uppfann Tatsumi termen ‘gekiga’ (sv. dramatiska bilder) 1957. Som grundare och mästare av formen var han inte rädd för att använda sina korta serieberättelser för att konfrontera de problem som plågar det japanska samhället: en fader stjäl pengar från sin prostituerade dotter, en kvinna som undertrycks av sin man och sin svärmor försöker fly från sitt äktenskap; en ogift nybliven mor blir övertalad av sin själviska pojkvän att slänga sitt barn i kloakerna. Tatsumis rättframma osentimentala exposéer och tilltalande realism gjorde att hans manga var bland de första att bli översatta till engelska i samlingen Goodbye, som kom 1987. ^[1]

2004 återupptäcktes Tatsumi på engelska, med ett smakprov i antologin “Drawn & Quarterly” vol 5, och 2005 började hans samlade verk att ges ut som en serie med böcker med japansk-amerikanska serieskaparen Adrian Tomine som redaktör. ^[2]

Yoshiharu Tsuge är en annan tecknare som arbetar med gekiga, och som också började sin karriär på femtiotalet. Han var en extremt blyg tonåring, och för honom var att skapa serier hemma ett sätt att tjäna lite stålar och slippa ha med andra att göra. Men när hans uppdrag började att sina blev Tsuge i sin fattigdom tvungen sälja sitt blod för extra pengar, han blev så deprimerad att han inte kunde rita, och han försökte ta sitt liv. Vad som bokstavligen räddade honom var ett erbjudande att experimentera fritt i det okonventionella magasinet “Garo”, som startade 1964.

Ett av resultaten var en milstolpe i hans serieskapande – Nejisjkiki (Skrew-Style, översatt till engelska i “The Comics Journal” #250). Tsuges korta feberdrömska fabel skälver av stillsam surrealistisk symbolik. En ung man med bar överkropp vandrar omkring på en strand stirrande som om han var i chock, han blöder från sin högra arm efter att ha blivit stungen av en manet. Pojkens sökande efter en läkare tar bisarra vändningar. Till slut, när han har sex med en gynekolog, täcks hans sår av en vingmutter. Oavsett vad den betyder för Tsuge, eller för de japanska läsarna i det sociala kaoset runt 1968, är Skrew-Style fortfarande tidlös i sitt exponerade av främlingskapets råa nerv. Tsuge har inte ritat manga sedan 1987, men – som en japansk Robert Crumb – betraktas hans relativt få berättelser som skatter, och de återpubliceras om och om igen, analyseras och bearbetas för TV och film.

Fram till i dag har “Garo” fortsatt att spela en avgörande roll för att gräva upp unika skapare (“Garo” publiceras inte längre). 1971 upptäcktes Kazuichi Hanawa. Han fick en hängiven skara fans för sina extraordinära omskrivningar av Japans förflutna, där han blandar historiska fakta med hysteriska fantasier. I december 1994 arresterades Hanawa för att han ägde antika vapen och repliker. Japanska vapenkontrollanter är notoriskt noggranna, och trots en nationell namninsamlingskampanj fick han fängelsestraff, inget hördes av honom på tre år.

Under tiden i fängelset, försökte Hanawa behålla sin mentala hälsa genom att memorera de oräkneliga regler och rutiner som reglerade varenda sekund innanför murarna. Den som förde för mycket oväsen förlorade sina TV-privilegierier, den som smugglade en chokladkaka till sin cell, hamnade några månader i isoleringscell.

Som följetong i “AX magazine”, och nu på engelska från Fanfare/Ponent Mon, är Doing Time Hanawas pedantiska, tyst fördömande journal på 240 sidor, delvis självbiografisk, delvis konstterapi. Man fascineras över hur någon kan ha överlevt dessa avhumaniserande erfarenheter, och om man själv skulle klara av det.

En av “Garos” senaste upptäckter är Kan Takahama. Kinderbook är hennes första bok på engelska, på Fanfare/Ponton mon, och samlar tio av hennes egendomliga berättelser om vardagliga sällsamheter, om sjöjungfrur, självmordspakter och om att spela in porrfilm. Hon komponerar dem med en känsla för dialog som är värdig Eric Rohmer och en uppfriskande bildmässig elegans, där hon blandar klassiskt tecknande med bildeffekter från datorprogram.

I april 2002 upptäcker Takahama Frédéric Boilets arbeten. Han är en fransman och serieskapare i den fransk-belgiska traditionen, bosatt och arbetande i Tokyo. Att träffa honom var som att möta en själsfrände, båda är angelägna om att utforska andrahandsgästerna i det mänskliga hjärtat i sina serier.

Boilets serieroman Yukiko’s Spinach är ett förtäckt kärleksbrev till Mariko, hans modell och musa. Hyllad som ”La Nouvelle Manga” för sin innovativa öst-möter-väst fusion, inspirerade den Takahama att samarbeta med en uppföljare.

Mariko Parade är deras gemensamma redovisning av Frédérics och Marikos långsamma brytning under en semester vid havet. Kan väljer den perfekta symbolen för detta, blommorna från öns hortensia; för fransmännen representerar dessa evig kärlek; medan det för japanerna står för slutet för kärleken. Långt ifrån dyster, är detta utsökt roliga och ömma stycke en bekräftelse på att, ”en blomma är aldrig så vacker som i det ögonblick innan den börjar att vissna”.

För alla som tror att de vet vad manga är, ger dessa engelska översättningar en glimt av hur mångfasetterat mediet blivit. Och dessa är bara toppen på isberget.

Paul Gravett

Artikeln har tidigare publicerats i den engelska tidskriften Comics International och på Pauls webbplats. Paul Gravett utkom 2005 med ett stort verk om Mangans 60-åriga historia, den kan köpas hos välsorterade seriehandlare och flera Internetbokhandlare.

Översättning till svenska och fotnoter: Mikke Schirén.

I Galago 89 som kommer i februari publiceras Yoshihiro Tatsumi återigen på svenska.

¹ Redan 1986 publicerades Tatsumi i svenska Pox – sammanlagt fem berättelser publicerades – 9/86, 5/87, 11/87, 2/89 och 7/89 – I Frankrike publicerades han ännu tidigare – 1978 i tidningen ‘Le cri qui tue’.

² 2003 utgavs ett urval av serier av Tatsumi på franska Vertige Graphic, även då var Adrian Tomine inblandad och skrev förordet. De samlade verken är inte en komplett utgåva utan ett urval av serier från Tatsumis digra produktion.