Angoulême 2007 – ett år som sticker ut

Det här är en något ostrukturerad rapport från den internationella seriefestivalen i Angoulême 2007. Ett försök att samla några av mina tankar och upplevelser under de fyra dagar som festivalen pågick. Jag kommer att fördjupa mig i några saker i senare artiklar på Komika Magasin, så jag det är mest ett skummande på ytan. Om tid funnits hade jag säkert kunna skriva en hel bok om årets festival…

Text och foto: Mikke Schirén

Så var den över för den här gången, och den här festivalen var den bästa på mycket länge, enligt många. För min egen del var det min andra festival, så jag har inte mycket jämförelsematerial, men det var för min del en mycket fantastisk upplevelse. Två viktiga saker bidrog till det, dels var det Lewis Trondheims annorlunda inställning till presidentskapet och hela den mycket välbehövliga omorganiseringen av priserna han var med och genomförde, och dels att festivalen fått en delvis ny ledning. Många kände sig kallade, den sista sammanräkningen nämner 200 000 besökare. Vilket är en mycket bra siffra.

Visst var det en hel del strul med organisationen, och visst kunde det vara jobbigt att åka fram och tillbaka med buss över hela stan – då festivalen detta år var mycket mer utspridd än vad den brukar vara. Men innehållet var mycket intressant, att man dessutom kunde se många nya intressanta utgåvor från många av de medverkande förlagen ger starten till ett väldigt bra serieår i Frankrike. Visst finns det orosmoln för 2007, många pratar om att det ges ut för mycket, men det får vi återkomma till om ett år.

Viva Lewis Trondheim!
Lewis Trondheim var årets president, och det märktes. Till skillnad från många tidigare presidenter var han mycket aktiv i den dagliga verksamheten under festivalen, det var allt från att signera böcker, vara med på debatter till att medverka, och tagit intiativ till en 24-timmars serie. Hans ganska annorlunda attityd gav festivalen den extra drivkraft och energi som den behöver.

Dokumentärer, dokumentärer
En del av festivalen som jag verkligen uppskattar är möjligheten att se dokumentärer om och med serieskapare – sådana är svåra att få se annars, och här fanns flera bra exempel, som en film om Jaques Tardi och en om Manu Larcenet, som jag tyckte väldigt mycket om i all sin enkelhet – man fick följa Manu från att han var ute och fotograferade för att hämta inspiration till sin serie ”Le Combat ordinaire”, hans skissande och manusskrivande, till färdigställandet i datorn med färgläggningen. Inte så mycket ett porträtt av en person utan snarare en yrkesman.

Jim Woodring
Det är svårt att göra intressanta utställningar av tecknade serier, oftast så blir det bara serieoriginal upphängda på väggen. Serier som man hellre läst i ett album eller tidning. Men på något vis så fungerar just de serier som var representerade på den stora Jim Woodring utställningen i Angoulême väldigt bra i detta sammanhang, men det var inte bara hans serieoriginal som ställdes ut, här fanns många av hans bilder som han gjort de senaste åren, och även ett antal småstatyer och figurer i olika material. Även några filmexperiment finns representerade – inte så intressanta som det övriga, bra kuriosa snarare. Utställningen kom till på intiativ av Lewis Trondheim då han inte ville ha en retroperspektiv utställning som är brukligt för den sittande presidenten.

Jim Woodring presenterades på den franska marknaden genom L’Associations tidskrift Lapin, så valet av Lewis Trondheim att presentera honom kändes helt logiskt.

Världens sju serieunderverk
Innan jag fattade vad utställningen med världens sju serieunderverk var för något letade jag nästan i en halvtimme efter en utställningslokal i centrala Angoulême, men det visade sig att de sju underverken var spridda runt omkring i stan – och man fick hitta dem själv. Ett skämt, som får anses vara väldigt mycket i Trondheims anda. Ett av underverken bestod av opublicerade originalteckningar av smurferna gjorda av Lewis Trondheim, det fanns i smurfhöjd på en skärm i teatern…

Oinspirerad mangautställning
Mangautställningen var nog den som jag upplevde som den minst inspirerade utställningen, temat var sport, som kändes mest som en dålig ursäkt att blåsa upp några teckningar av japanska kreatörer. Här hade det säkert kunna göras något med mer substans.

De unga visar vad skåpet ska stå – här
I samma byggnad som mangautställningen fanns något mycket mer insprirerat, av utställningarna med de unga kreatörerna från dels från olika serieskolor och dels andra unga som tävlat om att vara bästa serieskaparen i åldersgruppen. Man märker att serierna är en del av den franskbelgiska kulturen när man ser vad en del fem-sex åringar presterar, en del av verken av 15-16 åringarna skulle mycket väl kunna publiceras i professionella sammanhang.

Tävlingsbidrag av Lucrece Andreae

Utställningen med de unga talangerna

Något som kände var lite förvånande var att många av de unga inte hämtat särskilt mycket inspiration från den stora mangavågen som sköljer över Frankrike, inspirationen var snarare hämtad från det franskt-belgiska seriekulturen och kanske en smula från den amerikanska, men det kan också bero på vad juryn valt ut.

Serier i mängder
Året som gick slog rekord i antalet utgivna album, så det var inte lätt att hitta bland alla de album som kommit ut, förlagen har ju även med sig en del gammalt också, och så fanns här även seriehandlarna som sålde alltifrån packar med Mussetidningar till dyrgripar av Hergé. Jag fick med mig en hel del hem, fick både köpa en extra väska och betala övervikt på flyget, men det är det värt. Har ännu inte riktigt hunnit gå igenom sakerna, men två köp har jag hunnit titta närmare på – dels Baudelaire av Noël Tuot och Daniel Casanave, en vackert tecknad bok i liggande format utgiven på det lilla förlaget Les Rêveurs, och Olivier Schrauwens Mon Fiston (finns utgiven på engelska, My boy, på belgiska förlaget Bries). Och det är två böcker som jag kommer att återkomma till här på Komika Magasin.

Det var mycket folk i år. Siffran som har nämnts är 200000. Vilket är mycket bra.

Italienaren Gipi signerade

Spirou inte färdig
Till förra årets festival lanserade Dupuis sin nya serie med Spirou-oneshots, friare och vuxnare än den vanliga Spirou-serien och med olika serieskapare. Det första albumet ”Les géants pétrifiés” av Yoann och Vehlmann var en stor succé, och det andra skulle komma till hösten 2006, det gjorde det inte. Till festivalen i Angoulême kom det inte heller. Serieskaparna var helt enkelt inte klara med albumet. Kanske fick de för fria tyglar. Det som har synts av albumet som ska ha manus av Yann och bild av Fabrice Tarrin är en stil som ligger mycket nära Franquin. Enligt Tarrins blog så ritade han i alla fall klart serien i slutet av november. Vi får se när det dyker upp.

Lagom till Angoulême i år skulle del 3 har kommit av Frank Le Gall, men den har skjutits framåt, antagligen på grund av den försenade tvåan.

Trender
Att intresset mer och mer går mot serieskapares egna verk – jämfört med till exempel kommersiella serier som Spirou etc som byter tecknare hela tiden, eller serier som massproduceras, eller görs på uppdrag av de stora förlagen, är tydligt, och det är inte heller en ny trend, men det är något som blir tydligare med åren. Det känns också som om intresset för mangan har mattats av, än så länge inte försäljningsmässigt, men det är inte lika hett längre, och det kanske får stå tillbaka till en mer normaliserad nivå inom något år eller två. Jakten efter den ”nya mangan”, pågår hela tiden. Det kan vara att ge ut serier på annorlunda vis – markanden har mer eller mindre varit cementerad under så lång tid så det var svårt att tänka sig en serie som något annorlunda än något inom hårdinbudna pärmar – här har givetvis de viktiga independenten förlagen spelat en stor roll. Serier kommer idag ut fyrkantiga böcker, böcker som har liggande format istället för stående, serietidningsliknande böcker, miniutgvåvor riktade mot de vanliga bokläsarna och de som vant sig i mangaformatet (här finns allt från Tintin i ungefär halva storleken till serier som De Cape et de Crocs.

Det är också att försöka leva vidare på den exotismvåg som en del av mangaintresset består av, och nya länder presenteras för den europeiska publiken. Landet som kommer starkast nu är väl antagligen Kina, och Kina var också ett av teman på festivalen.

L’Associations sista festival?
Förlaget L’Association har varit en av de viktigaste förlagen under nittiotalet, deras påverkan kan väl jämföras hur Galago påverkade det svenska serieklimatet under de tidiga åren. Men förlaget har de senaste året fått fler och fler problem, och nu har de flesta som var med och startade förlaget hoppat av. Kvar av grundredaktionen finns i dag bara Matt Konture och JC Menu. Menu har fungerat som huvudredaktör genom åren, och vars något hårda linje mot resten av serievärlden kan vara en av anledningarna till varför så många kreatörer försvunnit från L’Association. Förlaget fortsätter att ge ut mycket intressanta böcker, men frågan är om det hade klarat sig de sista åren utan Marjane Satrapi? Förlaget har annonserat att apokalypsen inträffar i år. Vi får se vad det innebär.

Priserna då?
Jodå, juryn hade gjort ett fantastiskt jobb i år, den lista på väsentliga böcker som de tagit fram som skulle stå för utvalet till de nya priserna (analet priser har skärts ned och man har gjort ett tydligare fokus på verken). På listan över de vesäntliga fanns också ovanligt många utgåvor från små förlag och serier som inte var skapade av fransmän. Priset för bästa album gick också till en bok som inte var skapad av en fransman – Non Non Bâ av Shigeru Mizuki (förlag: Cornélius). Och baldn de som blev utnämnda som de viktigaste av de vesäntliga böckerna fanns Black Hole av Charles Burns (förlag: Delcourt), Lucille av Ludovic Debeurme (förlag: Futuropolis) och Le photographe av Emmanuel Guibert, Didier Lefèvre och Frédéric Lemercier (förlag: Dupuis). Publikens pris gick till Pourquoi j’ai tué Pierre av d’Olivier Ka och Alfred (förlag: Delcourt). Priset för bästa alternativserietidning gick till italienska Canicola (i denna klass var svenska C’est Bon Anthology nominerade).

Det stora priset
Det pris som brukar få störst betydelse är staden Angoulêmes stora pris, och det delade Lewis Trondheim ut till argentinaren José Muñoz. Ett tydligt trendbrott på två sätt – dels att det gick till en serieskapare ur den åldre generationen, dels att det gick till någon som inte var fransman. På många sätt kändes det helt rätt att så många icke franska fick pris eller fick fokus detta år, det visar att juryn och festivalledningen verkligen har försökt hitta det bästa, och inte bara se till det fransk-belgiska.

Se till höger där går en dansk
De svenska serieskaparnas och förlagens ointresse för seriefestivalen i Angoulême är mycket svårt att förstå, då det gäller de övriga nordiska länderna så är representationen god – de flesta förlagen är där med en eller flera representanter, flera serieskapare är där för att bli inspirerade och nätverka. Man skulle ju kunna tro om man inte visste bättre att den dåliga svenska uppslutningen beror på att vi har ett fantastiskt serieklimat i Sverige… Från Sverige var vi, vad vi vet, sex stycken – en förlagsrepresentant (jag), en seriebibliotekarie (Kristiina Kolehmainen), två serieskapare – Joakim Gunnarsson och Jonas Darnell och två styrelsemedlemmar från Seriefrämjandet – Fredrik Strömberg och Jakob Hallin.

Jason på Café Chat Noir

Fredrik Strömberg och Joakim Gunnarsson

2008?
Vad jag hoppas på till nästa års festival är en festival som fortsätter att förvalta den internationella prägel som årets festival hade, och att fler från Sverige tar sig till festivalen. Särskilt från förlagshåll, men även serieskaparna. Här finns det mycket att bli inspirerad av.